Bakgrund

Miljöanpassat båtupptag

Bottenfärg

Bottenfärg eller Skeppsbottenfärg är en speciell typ av färg som är utvecklad för att motverka att sjöväxter får fäste på skrovet. Att minimera påväxt på båtbotten är av stor betydelse både för sjösäkerhet och miljö, då även en liten påväxt kan leda till att båtens egenskaper förändras och bränsleförbrukningen ökar. Ett berömt exempel är det amerikanska hangarfartyg som kostade 53.000 dollar mer i bränsle om dagen när det målades med en giftfri båtbottenfärg.

Det första patentet på bottenfärg (antifoulingfärg) registrerades på 1700-talet, det byggde på en blandning av järnpulver, kopparpulver och cement. Den stora utvecklingen av bottenfärger tog fart under 1800-talet då de innehöll kvicksilver, bly, arsenik och olika tennföreningar. Numera är många av dessa ämnen förbjudna i bottenfärg, eftersom de har visat sig ha en skadlig inverkan även på nyttiga organismer: Fisk, blåstång och musslor fortplantar sig sämre, mikroalger dör och snäckor byter kön (till hanar, inte fram-och-tillbaka).

Vissa ämnen har förbjudits i alla svenska vatten medan andra har varit tillåtna i vissa vatten och förbjudna i andra. Tillämpningen av sådana bestämmelser är emellertid en juridisk nöt: Om ett visst ämne är tillåtet i hemmahamnen och man seglar till ett vatten där samma ämne är otillåtet, har då skepparen gjort sig skyldig till ett brott? Om skepparen tvingas avstå från en sådan seglats, är då bestämmelsen en inskränkning i rätten till fri rörlighet på havet? I en del fall har förbudet trätt i kraft med full styrka från den tidpunkt lagen börjat gälla. I andra fall är det bara tillverkningen som förbjudits och det har varit tillåtet att förbruka såväl inneliggande lager i fabrik och hos återförsäljare som användarnas hamstrade förråd.

Det är ett känt problem att båtägare gärna använder sig av färg som är giftigare än vad situationen kräver. Det är en viktig uppgift att genom information och kontroll se till att fler båtägare inser den negativa effekten på havsmiljön och prövar andra metoder för att förhindra påväxten, så att användningen av giftiga färger minskar. Exempelvis, ta en tur i sötvatten ett par dagar, där trivs inte arterna som sätter sig på båtbotten, beväxningen blir knappt märkbar. Både Falu Rödfärg och en färg med tillsats av Cayennepeppar har föreslagits som verksamma bottenfärger men vid praktiska prov visat sig verkningslösa.

Musslor

Belastning på Östersjön

Sedan sommaren 2012 är koppar tillåtet igen, det är ju inte så farligt egentligen? Östersjön innehåller naturligt 13.000 ton koppar (0,65 μg koppar per liter och volymen på sjön är 20.000 km3). Varje år målar svenska båtägare sina båtar med ca 500 ton giftig bottenfärg. Med 40% koppar i färgen blir det 200 ton. Stora mängder av denna mängd koppar släpps ut på västkusten och på hamnplanerna, så endast en bråkdel läcker ut i Östersjön. I jämförelse med de 13.000 ton som finns i hela Östersjön är det försumbart, men lokalt kan det ändå bli en märkbar miljöpåverkan eftersom det tar lång tid för kopparn att spridas ut.

Båtbottentvätt enligt HaV-rapporten

För att minimera spridning av miljöfarliga ämnen rekommenderar Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) att alla hamnar där båtar tas upp och tvättas installerar en teknik för båtbottentvättning som medger att det miljöfarliga restavfallet från tvättningen kan tas om hand. Då förutsättningarna varierar bör det inte ställas krav på att en tvättanläggning installeras. Som alternativ finns det tekniska lösningar som eliminerar behovet av målning med båtbottenfärg, exempelvis att båtarna lyfts upp ur vattnet när de inte används eller att båtarna ligger i så kallade skrovskyddsdukar vilka reducerar påväxten betydligt. Till båtbottentvätt räknas spolplatta, borsttvätt samt annan anordning avsedd att hålla båtbotten ren. Både organiskt (alger, havstulpaner etc.) och oorganiskt (färgrester med olika sorters tungmetaller) material som frigörs vid tvättning är att betrakta som farligt avfall och ska samlas ihop.

En spolplatta bör bestå av en hård yta av betong eller annat beständigt slätt material (ej asfalt) med avrinning mot en gallerförsedd grovrensränna. Därefter bör det finnas en sedimentationsavskiljare samt finfilter för att fånga upp de mindre partiklarna.

En borsttvätt i vattnet ska kompletteras med en uppsamlingsbassäng där det avskrapade materialet kan ansamlas. Med dagens teknik är bassängen inte ett slutet system, vilket medför att det spillvatten som samlas däri kan sippra ut och förorena vattnet och sedimenten i anslutning till bassängen. Det rekommenderas därför att endast båtar som inte har bottenfärg på skrovet rengörs med borsttvätt.
 

STEG 1
Redan spolplatta och slamavskiljare har en betydande reningseffekt, den största mängden föroreningar finns i slammet som avskiljs där d.v.s. tång, havstulpaner, blåmusslor m.m. Detta slam måste omhändertas som farligt avfall. STEG 1 bör införas för alla båtupptagningsplatser utom för de allra minsta, under 15 upptag per år. Även för mycket små båtupptagningsplatser bör de fasta resterna från båtavspolningarna tas om hand. Hamnens storlek, vattenomsättning m.m. avgör om ytterligare rening utöver STEG 1 d.v.s. STEG 2 kan behövas. När STEG 1 utförs skall plats reserveras samt förberedelser i övrigt göras så att STEG 2 enkelt kan installeras vid behov.
  STEG 2
De föroreningsmängder som passerar tvåkammarbrunnen är, om än betydligt mindre än de som avskiljts där och i tvättrännan, så pass höga att en ur miljösynpunkt helt invändningsfri spolplatterening bör innefatta också STEG 2, d.v.s. kompletterande rening med bland annat filter. STEG 2, bör införas där det är ekonomiskt rimligt och de lokala förhållandena inte talar emot att det är miljömässigt motiverat.

Kostnader

Sedan hösten 2008 har Pampas Marina en av Sveriges mest avancerade spolplattor med en mycket effektiv vattenreningsanläggning, de har kompletterat en befintlig spolplatta med en begagnad reningsanläggning från en lastbilstvätt. Kostnaderna för anläggningen uppgick till cirka 500.000 SEK.

Provtagning av reningsfunktionen vid spolplattan bör ske så ofta som det behövs för att kunna bedöma anläggningens prestanda. Provtagningen ska utföras av en person med adekvat utbildning och ske genom tidsstyrd 4-timmesprovtagning där delprover tas ut var femte minut eller tätare. Vattenprovet ska analyseras av ett ackrediterat laboratorium. Sannolikt ett kostsamt förfarande för verksamhetsutövaren.

Referenser

  1. Båtbottentvättning av fritidsbåtar: Översyn av kommunernas varierande regler som rör fritidsbåtshamnar
  2. Miljöanpassat båtupptag: Reningsanläggning för alla hamnstorlekar

SvenskaSjo_banner928x240