Gäddishistoria del 2

I förra numret berättades om sällskapets bildande, första tid och det tidiga kappseglandet. SSG växte till och kappseglandet var fortsatt en viktig del av verksamheten.

Kontakter med andra klubbar förekom tidigt. Både 1917 och 1918 mötte gäddvikarna Segelsällskapet Viken, nuvarande SS Vega, i kappseglingar på Stora Värtan. Intresset för kappsegling var uppenbarligen stort och priser hade inköpts för 300 kr, vilket var en stor summa för sällskapet. Medlemsantalet ökade kraftigt detta år och 1919 var man 111 medlemmar med 45 båtar. Av dessa var 10 motorbåtar och 6 kanoter. Båtmaterialet hade också kvalitativt förbättrats, inte minst genom det omfattande amatörbåtbyggeri som var populärt under åren kring 1920.

Samarbetet med klubbarna SS Vega och Årstavikens Segelsällskap hade vid den här tiden etablerats. Tillsammans antog man en överenskommelse om gemensamma kappseglingar varje år till vilka ett större vandringspris skulle uppsättas. Tävlingen skulle vara öppen för alla klasser. Vid 1919 års segling, den första seglingen om Triangelpokalen den 24 augusti, deltog inte mindre än 60 båtar varav 18 från SSG. Banans längd var 10 distansminuter och gick från Hundudden, rundade Kummelnäspricken, triangelbana på Lilla Värtan och åter till Hundudden. Klasserna rubriceras som Kappseglare 15, 22, 30, 40 och 50 kvm, Kryssare 22 och 30 kvm, Särklass 22 och 30 kvm samt Äldre typ 22 och 30 kvm. SS Viken vann denna segling och kunde redan 1922 erövra pokalen för gott. Efter meningsskiljaktligheter om reglerna upphörde dock de gemensamma seglingarna bara något år senare.

Ett antal SSG-medlemmar hade 1915 flyttat med sin arbetsgivare till Nynäshamn. De grundade där Nynäshamns Båtklubb, från 1919 kallat Nynäshamns Segelsällskap. Kontakterna med SSG fanns kvar och från 1922 och framåt blev de årliga seglarträffarna med NSS i Smådalarö mycket uppskattade. Man träffades vanligen under pingsthelgen och kappseglade på banor över Jungfru- och Nämdöfjärdarna. Första året startade 17 båtar på en bana om ca 10 nm som gick från Smådalarö över Jungfufjärden, rundade Hafsljusorna, genom Stendörren och åter. Frånsett ett uppehåll i slutet av 20-talet fortsatte denna tradition fram till andra världskriget. En av de sista träffarna hölls 1940 då NSS hade sina jubileumsseglingar på Mysingen vid klubbholmen Lacka.

Trots allt arbete som lagts ner på hamnanläggningen fick man inte stanna kvar på Svindersvikens östra strand. Ett kontrakt för nytt hamnområde upprättades 1927 och sällskapet fick då flytta till den plats på vikens norra sida där man sedan dess legat. Här fick man Stockholms Superfosfat Fabriks Aktiebolag som granne så omgivningarna var nog inte fullt så idylliska som man skulle kunna tro. Nu fick medlemmarna alltså återigen med handkraft och träget arbete förvandla en smal strandremsa till hamn. Det första riktiga klubbhuset på platsen kunde invigas 1932 då ett mastskjul byggdes om och inreddes.

Frånsett seglingarna med NSS och de tävlingar i Mälaren som ÅSS inbjöd till var kappseglingsbanorna under denna period förlagda till vattnen innanför Vaxholm. Start och mål var vanligen Nyckelviken och banorna gick runt Lidingö, runt Rindö och till Fredagsholmen. Åren kring 1930 blev Kalvholmen, som då hyrdes av sällskapet, vanligen start- och målplats innan man i mitten av 30-talet äntligen fick en välbelägen kappseglingsbas i och med arrendet av holmen Lilla Skratten, nära Trälhavet och Saxarfjärdarna.

Att det sociala inslaget var väsentligt, kanske särskilt vid höstens avslutningsseglingar, visar noteringarna i seglingsprotokollen. Några exempel: ”1923 Lördag 15 Sept. Avslutningsfest i hamnen. Dans – illuminering – kaffe – fyrverkeri – dans till lands och vatten. Lördag 16 sept. Avslutningssegling. Motorbåtstävlan. Gemensam frukost med kaffe o. prisutdelning. Idealväder.” 1930 års avslutande paketsegling:” ”¦Stämningen var god och glad och ingen hetsjakt förekom. Åtminstone de båtar som seglade till Velamsund gjorde sig god tid att både laga och äta frukost vid vändpunkten.” Särskilt höstfesterna i hamnen, som markerade säsongens slut, var länge en av årets höjdpunkter.

1926 blev sällskapet medlem i Svenska Seglarförbundet och några år senare,1932, var man med och bildade Saltsjöns Seglarförbund tillsammans med SS Vega, SS Brunnsviken och Vikingarnas SS. Anordnandet av förbundets seglingar kom sedan under de följande åren att fördelas på de olika klubbarna. Den första öppna kappsegling SSG arrangerade var Saltsjöns Seglarförbunds avslutningssegling den 3 september 1933. Till den och Fjäderholmsseglingen i augusti 1934 finns märkligt nog alla anmälningsblanketter i original bevarade i SSG:s arkiv.

Liksom många andra segelsällskap hade också SSG ett livaktigt gäng med kanotseglare. Åren kring 1930 började kanotsektionen växa. Det var både segel- och paddelkanoter. Som mest var man uppe i 13 kanoter men efter kriget minskade antalet snabbt. Kanotseglarna var oförvägna och företog några gånger långa färder, redan 1931 bl.a. till Reval (Tallin) och Helsingfors. En verklig långtur företogs 1936 via Landsort-Gotland-Riga-Reval-Helsingfors-Åland-Söderarm. Med tanke på dåtidens båtmaterial får det anses som verkliga prestationer, fast ibland kanske lite väl våghalsiga.

Flera medlemmar företog under åren före andra världskriget långa seglingar längs Sveriges kuster, över till Finland och till Baltikum. 1935 instiftades ett långfärdspris till under året utförda färder med hänsyn till båtmaterial, tid, besättning, reseskildring, m.m. Medlemmen Gustav Tegner som 1936 erövrade det första långfärdspriset genomförde 1937 en ensamsegling till Danzig, Gdynia m. fl. platser. Året därpå gjorde han så en färd runt svenska kusten som tyvärr slutade med förlisning i östgötaskären där han fick tillbringa tre dygn på en kobbe.

Men SSG gick inte under så fortsättning följer ”¦.

Arkivarien

SvenskaSjo_banner928x240